Fora

Var uppmärksam på!

Om du diskuterar eventuella biverkningar eller händelser som kan tolkas som biverkningar i samband med behandling med bromsmedicin från Bayer, är vi i egenskap av sponsor för denna website skyldig att följa upp dessa och kommer i så fall ta kontakt med dig via e-mail. Uppföljningsrutinen grundas på myndighetens (Läkemedelsverket) krav att samla in och rapportera så fullständig biverkningsinformation som möjligt.

Om du önskar att rapportera en läkemedelsbiverkan ber vi dig att kontakta din läkare eller ditt apotek eller direkt till Läkemedelsverket.

Bayer Links

Bayer Global
Bayer HealthCare Global
Bayer Schering Pharma Global

Legal statements
Privacy statements
Copyright ©
Bayer Schering Pharma AG

Förstasidan Mötesplats Fora Sociala livet med MS Ämne

Inlägg
Inlägg	Författare
01 - 03.11.2009, 14:19 Vad gör man när man bara känner sig fruktansvärt ensam. Vad gör man när jobbet och arbetskamraterna försvann. När man helt plötsligt inte har några vänner kvar. Vad gör man när man har en stor familj och familjens liv fortsätter, men själv står du vid sidan om eftersom de inte räknar med dig längre. Vad gör man när man är på väg in i osynligheten. SKRIKER med stor risk att vara gnällkärring. Har det hjälpt.. NEJ, men vad gör man.? Jag vill också vara med!	Pennypenny
02 - 03.11.2009, 16:15 Hej! Jag känner igen mig. Bor Du ensam, hur gammal är Du? Du lan (om Du känner för det). Jag förstår hur Du känner Dig (ror jag) Kram Karin	KarinLu
03 - 03.11.2009, 20:05 Hej, Jag kan inte svaren på dina frågor. Tyvärr. Men jag har exakt samma funderingar, jag försöker få till någon typ av levnardsstandard just nu, du ska veta att du inte är ensam iaf. /Edvin	azzyy
04 - 03.11.2009, 20:45 Jag vet tyvärr inte vad man gör, sitter i samma båt nämligen.... Jag har min älskande sambo iallafall, men vännerna har försvunnit allihopa, likaså mitt jobb. "One of my few shortcomings is that i can´t predict the future" /Lars Ulrich (Metallica)	lilla lisa
05 - 03.11.2009, 22:18 Jag har tänkt en hel del på vad det kan bero på! Är känslan bara min! Är det ett eget val att ställa sig vid sidan om. Eller är det de andra som inte har tid. Jag tror att det är en kombination. Jag har ställt mig lite på sidan om för att jag kan inte hinna med längre. Det går så fort. Jag kan inte vara så spontan, det måste ju tyvärr planeras. De små sakerna som kan vara min lilla guldkant, uppskattas oftas inte av de andra. Man ska göra så mycket idag. MÄNNISKAN HAR INTE TID ATT STANNA UPP FÖR EN STUNDS EFTERTANKE. Sitta i köksfönstret och titta på de gyllende bladen som faller till träda på marken. Hur ekorren redan nu har glömt bort sitt lilla gömställe och letar förtvivlat efter vinterförrådet eller hur hösten sista solstrålar faktiskt värmer gott i emot husväggen. Det finns så mycket kvar att göra, det finns så mycket mer att se och uppleva, men hur får man de rusande och flåsande människorna att stanna upp en stund. FÅ TILL ETT MÖTE på lika villkor, ett möte för oss båda.... ALLA BEHÖVER VI NÅGON!	Pennypenny
06 - 04.11.2009, 08:30 Känner så väl igen känslorna av att känna sej övergiven av allt och alla. Har varit där under alltför lång tid då jag valt att lägga min energi på 8 timmars arbete om dagen och sedan har energin inte räckt till att hålla liv i relationer. Tror att det kan ha att göra med energi tappet vi har som har MS. Den energi som skulle ha gått åt att läggas på relationer läggs istället på ett spattigt nervsystem. En sak har jag lovat mej själv. Att sluta anklaga mej själv för vänskapen som dog ut.	Nick63
07 - 04.11.2009, 20:00 Bra tråd. Tänkte just på detta med att vännerna har försvunnit. Beror det på dem eller mig eller båda? Tror det beror på båda! Många försvann av sig själva. Kanske var de rädda för själva situationen. Kanske såg de bara en sjuk människa som inte kunde göra något av vad de själva ville. kanske var det annat? Men sedan tror jag att en del försvunnit pga att de helt enkelt tröttnat på att jag ständigt ställer in saker/träffar od pga att jag inte orkar, inte kan. Sedan är det nog en del som tycker att jag inte hör av mig.... vilket förmodligen är sant pga flera orsaker. Jag har inte ork. Jag VÅGAR inte bestämma träff eftersom jag vet att det lika väl kan ställas in i sista minuten. Jag drar mig lite undan. Jag har så fullt upp med att göra det som MÅSTE göras....leva vardagsliv! Men livet är som det är, jag kan inte klandra mig. Jag får hitta nya vänner som förstår!	An1
08 - 04.11.2009, 21:24 Tack för att ni delar med dig av era tankar och funderingar runt detta ämne. Det är ett ämne som är mycket svårt att prata om. Jag har själv upplevt att det är både skamfullt och skuldbelagt både från min sida och de vänner/anhöriga som man har försökt att ta upp det med. Det blir oftast bara tyst och pinsamt. Jag håller med Ann i föregående inlägg att de är nog rädda och har svårt att förstå att vi inte orkar lika mycket som tidigare. Vem kan klandra dem för det. För med handen på hjärtat; Hur många av er som lider av fatigue därute förstår sig på den?	Pennypenny