09 - 05.11.2009, 08:44

Ja vi känner igen oss alla i olika former och tankar. Kämpar dagligen för att orka gå till 4 timmars jobb varje dag och sedan orka vara med min familj. Under de senare månaderna drabbades jag av en djup depression och ballade ur på jobbet pga frustrationen över den okänslighet jag kände från vissa arbetskamrater. - Vadå du ser ju så fräsch ut! Du som tränar så mycket kan ju inte vara sjuk?
Familjens planer stämmer inte överens med min ork. Livet går mig förbi och jag varken hinner eller orkar hänga på i andras takt. Jag kan aldrig acceptera min MS men jag strävar hela tiden efter att orka leva med den.

11 - 05.11.2009, 15:08

Jag blir väldigt väldigt förvånad att få höra om skam och dylikt, låter helt absurt, man kan inte hjälpa att man blivit sjukt. Ingen i hela världen som väljer att bli sjukt. Så det får ni skippa, stå med huvet högt även under tuffa tider.

Jag är även förvånad om att ni pratar om oförstående arbetskollegor, det enda jag stött på är förståelse och hjälpsamhet på mitt jobb.

Jag jobbar också 50 % då jag fått problem med att röra mig, ena benet är inte med i matchen. Men jag är glad och försöker göra det bästa av det.

Tyvärr är det så att jag inte hittar på så mycket med mina vänner, men jag ska snart trappa upp det då har visat stor förståelse för att jag bara orkar en liten aktivitet i det, detta kommer bli bra.

Jag har tänkt så här: Hur skulle jag vara med mina vänner om de blev sjuka? På samma sätt är det mot mig när jag blivit det måste jag ANTA.

Men visst är det piss ibland, men det gäller att njuta av det man har istället för det man inte har.

Däremot har jag fått NOLL förståelse av myndigheterna i sverige, tagit 4 månader och 4 avslag på mitt handikappstillstånd ännu, vi ska inte prata om sjukersättning...

ETT GOTT RÅD: Var ärliga med kollegor, vänner, familj och er själva med hur ni känner er. beskriv era svagheter bildligt så folk förstår. Jag beskriver exempelvis att en dusch är för mig idag som att springa ett maraton för någon annan. Blir enklare att förstå för folk...

Ha hopp!

13 - 05.11.2009, 16:58

Jag har kanske inte något råd att ge men så här har jag tänkt de sista dagarna då jag varit ganska ledsen.

I stället för att tänka och gruva mig över att jag inte kommer att orka ska jag försöka planera in roliga saker. Sedan får jag vila så jag orkar med. Jag funderade på vad jag tycker är roligt.

Nu ska jag försöka förverkliga detta. Har en almanacka där jag planerar in arbete, vila och aktivitet. Behöver nog göra så ett tag.

Eftersom jag mått både psykiskt och fysiskt dåligt ett par dagar bestämde jag mig för att stanna hemma från jobbet idag och sitta vid datorn och titta på tv ( sånt jag aldrig gör på dagtid)

I går skickade jag ett sms till min bästa väninna där jag frågade om hon ville hänga med på bio en kväll.

Jag kände mitt i all ledsenhet att jag måste göra något som bidrar till mitt välmående.
Bara den tanken har fått mig att må lite bättre.

Hoppas du kommer på något sätt där du kan må lite bättre. Det finns ju olika kurser som finns på dagtid om du inte orkar gå på kvällstid. Där kan man få nya vänner.

rosetta

15 - 11.11.2009, 08:37

Tack Amrie för dina ord!
Du har helt rätt, inte ska man ge upp och inte kommer jag att göra det. Jag kommer fortsätta att söka efter ett forum som passar mig och den som söker kommer att finna sägs det.
Jag har nu med några dagars eftertanke kunna se att mitt senaste inlägg kanske var lite väl negativt.
Kyrkans verksamhet fick sig en törn och det kom nog inte riktigt fram att det inte var åldern i sig som är mitt egentliga problem utan att verksamhet som kallas för de dagledigas verksamhet är inriktat på +65 och kanske egentligen till ännu äldre.

Jag fick nog inte fram min egentliga grundtanke med inlägget.
Tanken jag hade handlade om att vi människor som oftast måste stoppas in i ett fack för att passa in och hur viktigt det har blivit att passa in för att få vara med. Samhället grupperar sig och när samhället grupperar sig blir utanförskapet tufft att bära. Det är även det som yttrar sig i mitt familjeliv, att alla måste vara med på olika aktiviteter barn som vuxen, för det är där man träffas. Det vardagliga mötet är inte så vanligt längre. Visst vi hälsar och pratas vid lite över häcken och vid matdisken i butiken, men umgås vi!? Det är en tanke som även den som står mitt i livet borde göra, som jag borde ha gjort!! För när du helt plötsligt inte passar in längre blir det väldigt ensamt. Det går säkert att hitta en ny plats, ett nytt fack. Men det krävs mycket av dig då så som, mod, kraft, förmåga och energi för att hitta den.
En tanke att fundera på, hur blev det så!