09 - 24.08.2009, 11:48

Hej MSuperhero

Har du försökt att säga det du skriver här till din mamma? Du beskriver det mycket bra!
Kanske skulle hon lugna sig lite om hon vet hur du känner inför allt hennes engagemang? Hon vill säkert bara väl, men jag förstår verkligen din känsla av överengegemang. :) Vilket säkert bottnar i rädsla för att hon är rädd om dig.

Nu är det kanske inte heller så längesedan du fick din diagnos? Kanske blir det bättre med tiden. När hon märker att det går fint att leva ett alldeles fullvärdigt liv med MS. Att de faktiskt kan vara så att de skov man har haft kan vara de enda man får, eller att man får skov väldigt sällan.

Jag fick trösta många anhöriga när jag fick min diagnos. :)

Självständighet är bra och låt ingen rubba ditt självförtroende.

Kanske kan du säga till din mamma att du klarar det här men om du skulle behöva hjälp så lovar du att säga till, annars räcker det fint med att hon bara är mamma.

/Lili

11 - 27.08.2009, 07:33

Hej!
Ja dessa mammor, vad ska man göra?

Jag är inte ny här på forumet, men vill vara annonym med detta då min mamma är väldigt "om sig och kring sig".

Mitt problem är att min mamma har någon sjukdom eller problem som man inte vet vad det är och varje gång hon ringer så blir det ett maratonsamtal om hennes problem där jag bara lyssnar. Hon härleder allt till min MS, vill nog uttrycka det som att hon ser det som en tävling i symptom.

Själv mår jag bra och har inga problem med min MS. Jag gör heller inga stora affärer av den, men var gång hon ringer så blir jag på dåligt humör och nedstämd, ibland blir hela dagen fördärvad, hon ringer mig också på jobbet ibland och drar upp skiten. Jag har försökt konfrontera henne med detta men då blir hon 5 resor värre och riktigt obehaglig.

Någon som vill byta mamma eller har några bra tips så är jag tacksam.
//BS

13 - 27.08.2009, 14:17

Det låter inte illa Gunilla.
Jag tycker inte om att prata illa om min mamma men ibland måste jag få utlopp för vad jag tycker. Det känns skönt att kunna skriva av sig här, tror att ni kan förstå mig.
Min mamma är en snäll människa men konstig på många sätt.

Jag vet inte vad det är med den här symptomtävlingen. Jag pratar nästan aldrig själv om mina symptom och bekymmer men min mamma måste beklaga sig hela tiden. Det är lite jobbigt för hon gör det med en glädje i stämman, nu har jag fått detta och detta och nästan jublar.

Något fel är det med henne och hon har varit under utredning några år. Efter varje besök så har hon enligt henne fått en ny diagnos. Det kan vara allt från riktigt tunga diagnoser till lindrigare. Jag blev orolig i början för henne och mådde dåligt av det men nu har jag förstått att hon hör vad hon vill höra från läkarna och sedan måste hon berätta detta för alla. Hon kan jobba 100% också så hon är inte sjukskriven. Nu reagerar jag inte längre när hon kommer med den ena diagnosen efter den andra. Jag får hoppas att dom snart kan ställa en diagnos på henne, jag tror inte det hjälper ändå för då får hon allt bekräftat och på papper.
Idag är jag extra irriterad på henne för det börjar gå överstyr nu. Hon kommer alltid med sin skit när jag mår som bäst också, så jobbigt när jag anstränger mig för att må bra, jag får inte låta detta dra ner mig.
//BS

15 - 29.08.2009, 07:34

Vi kan ju se våra mammor som ett varningstecken över hur vi själva inte får bli.
Jag tror inte jag kommer bli som min mamma. Jag kommer ta efter dom bra sidorna hon har för hon har många bra sidor ändå.
//BS