17 - 10.01.2010, 13:08

Ja, det är inte lätt dethär med släktingar och MS. Min mamma hade faktiskt mindre problem med min MS än jag hade, däremot hade min man svårt att prata om det och ville helst förtränga hela grejen.

Jag tror att det är bra att tänka på att en diagnos ju är en kris för alla inblandade. Det är ju inte bara den som är sjuk som känner att livet rasar ihop, utan andra också. Och vi hanterar alla kriser lite olika och vissa är bättre på det än andra. Jag tror att det är bra att låta de andra hållas om man kan, det kanske tar sin tid men förr eller senare kommer nog mammor och andra också över det hela. Försök lyssna efter vad era mammor behöver för stöd och hjälp för att komma vidare. Min mamma hade t.ex. stor hjälp av att prata med äldre människor som hade MS och ändå hade klarat livet bra, eller att se artiklar med personer som har MS. MS-sköterskorna kanske kan ge råd också.

Men det får förstås inte vara så att någon släktings sorgeprocess gör livet för tungt för den som är sjuk. Jag tycker att man har rätt att säga typ: "Det är bäst att du och jag inte pratar om min sjukdom när vi ses. Jag märker att vi har olika sätt att hantera det på och jag tror att vi mår bättre av att var och en funderar på saken på sitt håll."

Det kan också vara bra att t.ex. ta vara på samtalshjälp som vården, församlingen eller MS-föreningarna erbjuder.

Lycka till!

Kramar, Misan