01 - 11.09.2009, 21:01

Hej

Min bästa kompis fick i våras diagnosen MS. Hon är bara 15 år. Det började vid lucia förra året med att hennes vänstersida var avdommnad. Sen mer runt jul vaknade hon en dag och var så yr att hon inte ens kunde stå upp. Hon var tvungen att hålla sig i väggen för att kunna stå upp. I våras sen såg hon dubbelt när hon kollade åt vänster. Hon fick diagnosen i mars. Hon tar bromsmedicin i form av sprutor tre grr i veckan. I början kunde hon ta sprutorna själv, men inte längre. Hon har sån ångest för att hon vet att det gör så fruktansvärt ont när hon trycker på knappen. Ofta gör någon i hennes familj det. Jag har gjort det en gång. Jag ville verkligen inte, men jag vill/måste ju vara den starka personen. Jag vill att hon ska känna trygghet i mig. Jag vill att hon alltid ska veta att jag gör det om inte hon klarar det. Vill alltid finnas alltså. Då går det väl inte att börja gråta sådär eller? Själv är jag bara 14 år. Jag tog sprutan i handen och kände att hela min kropp skrek. Jag ville verkligen inte göra det, men jag var tvungen.
Jag tryckte på knappen och såg smärtan i hennes ansikte. Jag grät inombords men kunde inte gråta så att hon såg det. Tänk dig att se din bästa kopmis ha så ont och veta att det är pga av dig som hon har det. Fruktansvärt.

Jag älskar henne så fruktansvärt mycket och har gjort det hela mitt liv. Mina föräldrar kände hennes föräldrar innan jag var född. Vi är väldigt mycket med varandra. Bor nästan grannar också. Vi gör massa roliga saker och brukar åka ut på havet i bland med antingen hennes båt eller min, bara för att ta det lungt. Hon betyder mest av alla mina vänner för mig. Jag vet att hon tycker synd om mig som har henne. Men så är det verkligen inte. Jag älskar henne mest av allt! Det gör mig ledsen att höra det.
Jag vill stötta henne och finns alltid för henne. Jag pushar henne att ta sprutorna. Jag säger att hon ska klara detta. VI ska klara detta. Varje gång jag säger det är det nog mest för att övertyga mig själv. Jag har absolut inga problem att prata med henne om hur jag mår men om just det här så vill jag inte det. Vågar inte göra det. Vill inte tynga ner henne med mina känslor för allt som har hänt, hon har nog med sina egna. Är det rätt? Finns det någon som läser detta och skulle vilja prata lite så är jag tacksam.
Gärna någon i samma situation.

Mvh 14 årig tjej.

03 - 28.10.2009, 20:25

Hej, jag kan bara tänka mig vilken tragedi det har varit för henne att få denna diagnos. Jag var 28 när jag fick min diagnos och jag bearbetar det hela forfarande och kommer nog att få göra det för all framtid. Jag kan säga så mycket att din kompis har tur som har en kompis som dig. Att du ställer upp at ge henne sprutan trots att det tar emot är stort. Det jag kan råda dig till är att må inte dåligt när du hjälper henne. Hon behöver den sprutan för att bromsa denna sjukdom, du gör något bra för henne- Sedan låter det lite ut som att hon inte har accepterat sin diagnos ännu, vilket är fullt förståeligt, men sprutan kommer att bli hennes vardag såsmåningom och inte lika tungt. Hon kommer att lära sig ta sprutan själv, var det gör minst ont och en dag kan hon till och med komma till det stadiet astt hon tycker om att ta sprutan för den bromsar trots allt denna helvetessjukdomen. När hon är redo så kanske hon kan få hjälp med att ta sprutan utan autoinjektorn, min åsikt är att det gör mindre ont. ´
Jag vet inte om det här var till någon hjälp men ta en dag i taget och låt henne ta det här i sin egna takt. Jag hoppas att hon får professionell hjälp för det behöver hon och egentligen också hennes nära. Finns där för henne och stötta henne så mycket du kan men glöm inte bort dig själv!
Lycka till
/Maria

05 - 11.11.2009, 22:13

tja!
jag har haft min ms sen jag va 16, men dom trodde de va ngt annat då, tycker att du ska ge mig hennes eller din msn, så kan jag muntra upp henne lite, jag är bra på det!
Och jag mår fortfarande bra, är 24 år idaf, allt blir bra, nya mediciner är på väg HELA tiden!
Hör gärna av dig!

07 - 03.03.2010, 20:12

Måste bara säga att det kan inte vara annat än TOPPEN att ha dej som vän!!!
Kram