10 - 13.09.2009, 10:32

Hej, malber!

Jag har också MS. En sak som jag har uppskattat att min man har gjort för mig när jag fick diagnos är att han har orkat ta alla mina tankar på allvar och inte viftat bort dem. T.ex. krashade mitt självförtroende rejält, jag tänkte att jag kommer att förstöra hans liv, ingen kommer att vilja vara med mig, min familj kommer att känna skam över att ha mig i familjen som är "sjuk". Jag bekymrade mig också för att hans föräldrar skulle tänka att han hade haft "otur" som gifte sig med mig, som är sjuk. Jag var också rädd för att hans liv skulle bli förstört, från att ha varit ett ungt, hoppfullt par skulle vi nu bli en sjukling och en skötare, tänkte jag. Alla dessa tankar har han lyssnat på och svarat ärligt på. Det har hjäpt mig massor.

Han försöker dessutom att göra det praktiska lättare för mig. Han håller t.ex. i min injektor när jag ska sticka i armarna och har svårt att själv hålla den stilla. Han ger mig alltid en puss efter att jag har tagit min spruta. När jag ska till neurologen frågar han alltid om jag vill att han ska följa med. Det har också betytt mycket för mig.

Det har inte blivit så illa med mig, jag har fortfarande inga symptom och har inte haft något skov på 1 år och 9 månader. Men då, när man får diagnosen, är det som om världen skulle rasa och man vågar inte hoppas på att det ska gå bra. Jag tror att min sambo inte fattade varför jag tog det så hårt att få en diagnos. Men för mig var det inte bara det att ha sjukdomen och konsekvenserna av den att tänka på, utan det var som att få ett papper där det stå "du har ingen framtid, du är ett måndagsexemplar".

Dessutom tror jag det är bra för alla som bor med någon som är sjuk att ta sina egna känslor och behov på allvar. Håll ditt eget inre ljus lysande, gör saker som gör dig glad, gå ut med dina kompisar och dansa eller nåt då och då. Du kanske också behöver en god vän som lyssnar på dina känslor kring det att din sambo har MS. Du är kanske själv rädd och orolig. Men det blir så lätt så att man tänker, "det är ju inte mig det är synd om, det är ju inte jag som är sjuk" och lägger locket på. Det är kanske inte så bra, varken för dig eller för din sambo. Sköt om dig själv och var snäll mot dig själv, så orkar du också bättre möta hans känslor och behov.

Önskar er båda allt gott,

Misan

12 - 06.07.2010, 20:49

Jag fick min ms diagnos förra året. Min man har varit precis som normalt med mig men jag ser nu att han är även mer duktig på att hjälpa till hemma med barnen osv. Han har lyssnat till mig men han och jag vet att diagnosen kunde ha varit värre... hans mamma fick vad vi tycker är en allvarligare sjukdom vid 52 års ålder. Med ms är det otroligt bra bromsmedicin.

Precis när jag fick diagnosen trodde jag att jag skulle:
1. dö
2. sitter i rullstol inom 1 år...

Jag har inte dött och jag gick för en 10 km promenad idag. Istället är jag snällare mot mig själv... jag stressar inte som jag gjorde förut. För min del har ms gjort mig till en bättre person (psykisk)... jag är snällare än vad jag ar förut. Jag ser saker och ting på ett annat sätt.

Att bara vara där som min man är för mig.. det är så viktigt... ger tid... processen tar olika tid för alla men tiden hjälper. Min första tanken när jag fick diagnosen var rädsla för en rullstol.... nu har jag vänt mig med tanken.. bättre det än någonting annat eller hur? Jag kan till och med skämta om ms med kompisar som har det och med min familj.. .men som sagt.. med bra broms har ingenting hänt sedan förra året.. jag har inte haft skov.

Bra information (ingenting från 80-talet) sa min läkare till mig.... och jag tycker att om du behöver prata med någon kan du prata med oss här eller/och pratar med en kurator.. det finns på neurologen... inser att du också ha fått en chock.. att du behöva prata ut och ventilerar.

Jag lovar dig att det komma att bli enklare.. det får du meddela till din sambo... Vi är starkare än vi tror...

Hälsningar och välkommen... här kommer du att få kloka råd... det finns några proffsiga typer som hjälpte mig när jag hade just fått diagnosen... du kommer att inse vilka de är... jag har absolut mina favoriter (ni vet vem ni är:)