Ångest! Kom hit!! Här ska skapas…
10 februari 2011
Vad mycket litteratur, musik, drama och konst som har fötts ur ångest. Tänk om man kunde vrida till orden till konstnärliga mästerverk så fort man får lite ångest. Då skulle man ju kunna vara världsberömd.
Tänk att måla tavlor utsprungna ur sin ”ågren”. Stora blåsvarta schabrak av smärta och vanmakt. Eller för den skull små, små, minimalistiska bilder på absolut perfektion och perfekt prydlighet. Det kan också vara synonymt med ångest.
Tavlorna skickas jorden runt för utställningar på alla de stora konstmuseerna. Folk vallfärdar för att beskåda konstnärens avtryck av sin ångest. För att få en egen upplevelse och ha något att prata om. Några kanske känner igen sig i konstnärens uttryck men många begriper sig inte alls på vad den själsutlämnande ångestladdade tavelmålaren överhuvudtaget menar... precis som det ska vara.
Att skapa en musikalisk symfoni av ångest, eller bara vanliga pop-låtar verkar ju också populärt. Det är ett säkert grepp för framgång. Att skriva smäktande musik. Det skulle man kunna göra. Om man var något musikaliskt bevandrad och inte tondöv.
Eller dikter, inget är väl så häftigt som poesi som river och sliter i ens själ. Att läsa en text där man kan känna lukten av kallsvettig hud och höra kaoset av tankar i bröstet på den som skriver. Att tydligt känna smaken av författarens ord och av bokstäver bli förförd och berörd. Det kanske är det jag ska göra.
”Ångest, ångest är min arvedel. Min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen” Tänk vad han fick till det. Pär Lagerkvist. Vår store poet och författare. Han var medlem av Svenska Akademien och fick till och med Nobelpriset 1951 .
Men det kanske inte räcker med lite vanlig ”ånej-det-är-måndag-imorgon-igen-och-jobbet-har-inte-upphört-att-existera-under-helgen-så-jag-måste-gå-dit-som-vanligt-fast-jag-egentligen-inte-vill-ångest” för att det ska bli Nobelpris. Det kanske inte ens räcker med ”lite-för-mycket-vin på-lördagen-ångest”, som kan vara nog så svår. Eller ångesten som dyker upp när man har glömt att lämna låneböckerna.
Det kanske är så all konst skapas. Att använda något som egentligen inte har något eget värde. Som ångest. Det är ju helt värdelöst. Eller hur? Det finns väl ingen som önskar sig ångest, eller vill betala för att känna ångest. Ångest är alltså värdelöst i sig. Så sätter man en lupp på den i sig värdelösa saken och belyser den ur ett annat perspektiv. DÅ har man plötsligt skapat något och det är skapandet som är själva konsten. Inte ångesten i sig. Fast all konst bottnar ju trots allt inte i ångest så det resonemanget håller inte riktigt. Och ibland behövs verkligen ångest för att varna oss för olika saker eller bara för att vi ska komma vidare i livet. Förändra något.
Hmmmm. Men att skapandet i sig är konsten håller jag fast vid. Att just måla tavlan, att skriva boken, att komponera sången. Att faktiskt göra det. Det är konsten. Många säger. Jag skulle kunna göra en bättre tavla. Det är möjligt. Men så länge man inte har gjort det, så räknas bara all den konst som faktiskt är tillverkad. Jag konstaterar dock att ångest kan vara ett drivmedel för skapande så gott som avund, ondska, kärlek, längtan, glädje och åtrå. Bara man lever kan man skapa konst av vad man vill. Men man får se till att faktiskt göra det, om det är det man vill. Lidande och ångest är inget kvitto på framgångsrik konst. Bara stor kreativitet, idogt och hårt arbete lönar sig. Det ger ångest…
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
