En ocean av tårar…
14 oktober 2010
Jag gråter så tårarna sprutar. Det blir stora blöta fläckar frampå tröjan. Det ser ut som jag har spillt ut en hel kanna vatten över bröstet. Pappren på skrivbordet har också fått en ordentlig dusch.
Var kommer alla tårar ifrån? Hur kan det bildas så mycket blöta i mig som ska spruta ut genom ögonen? Och snabbt går det också. Det måste bildas flera liter i minuten. För tårarna kan ju knappast ligga lagrade någonstans i väntan på att användas.
Då skulle mitt huvud ha varit mycket större än Alfons Åbergs gigantiska huvud nu innan denna stora bassäng av tårar i mitt inre bestämde sig för att välla ut. En femtiometers bassäng, med tjugotvå simbanor.
Tröjärmarna är också genomblöta. Av alla tårar och snörvel som torkas bort med jämna mellanrum. Armarna far som vindrutetorkare fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vad svårt det blir att andas genom näsan när gråten har tagit plats där. Svårt att andas överhuvudtaget med total nästäppa och stril ner på kinderna mellan hulkningar och kvidningar.
Jag har inte slagit mig. Jag har inte blivit slagen. Jag är bara ledsen. Så ofantligt jätteledsen. Så vansinnigt, ordentligt, riktigt mega-ledsen. Det var länge sedan, men nu är den stora gråt-tsunamin här.
- Uuuuuääääääää.Buuuuuhuuuuuäääääää. Nu är jag ledsen för allt. Utan urskiljning. Allt är bara fel. Allt känns bara helt och hållet fel. Alla är dumma. Snyft för det. Utom de stackars personer som andra är dumma mot. Snyft för dem också. Men dummast är nog jag. – Buhuuuuuuuuu. Jag gråter så jag skakar. Jag gråter så jag skriker. Jag gråter samtidigt som jag försöker prata och förklara vad det är som känns så ledsamt. Det går sådär…
– Uäägstaaaahuuubestbuhurruuuuu. Det är precis så det känns. Att allt bara är nonsens. Att inget jag gör har någon mening. Jag orkar inget, vill inget och kan inget. Tiden bara går och vi bara finns här tills vi dör och så är det inget mer med det. Det är väl värt att gråta över.
Att bara ha barnen varannan vecka, det är också värt att gråta över. Att kläderna har blivit för små. Att mjölken har blivit sur. Att posten kommer för sent. Att barn dör i världen. Att människor är elaka mot varandra. Att också jag säger dumma saker.
Det finns hur mycket som helst att grina över. Hur länge som helst. Att vänner är snälla. Att barnen är friska. Att jag är älskad och älskar tillbaka. Det är också värt att skvätta lite tårar över.
Att solen lyser. Att jag har känslor. Även fast de bubblar omkring och inte riktigt vet var de ska, eller hur de ska komma ut. Som skratt, gråt eller ilska, hullerombuller, eller allt på en gång. Fniss. Det kan bli så dumt då. Fniss. Och konstigt. Fniss fniss. Riktigt schizofrent faktiskt. Fniss, fniss, fniss.
Det är bara att bryta ihop och komma igen sa skidåkaren Per Elofsson för några år sedan. Så det är väl det jag får göra nu då. Bara och bara förresten…. Snyft, snyft, snyft…
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
