Jag vann slagsmålet!
14 september 2010
Helt genomsvettig. Lite blåslagen under ögat. Rivsår på handloven som svider och blöder lite. Knäna på båda benen ömmar. Bröstkorgen häver sig häftigt som en blåsbälg. Andningen kommer stötvis. Armarna känns slappa av ansträngning. Något varmt rinner under näsan… Är det blod, rinnande snor eller tårar som letat sig ner under näsan?
Det varma är tårar. Glädjetårar. Jag vann! Jag gjorde det. Jag vann kampen. Jag var den starkare. Jag visade vem som bestämmer i mitt hus! Jag fick kämpa med armar och ben. Med list och med tålamod. Med riktig råstyrka och även försiktigt lirkande. Och nu är jag segrare.
Blodsmaken i munnen av allt kämpande, dämpar mitt triumferande leende något. Är på bristningsgränsen mellan skratt och gråt. Kan inte riktigt bestämma mig för vad för känsla som ska komma ut ur mig just nu. Sluter ögonen en kort stund och andas i cirklar…
Var det värt det? Att faktiskt vara i slagsmål. Gick det inte att lösa problemet på ett fredligt sätt? Kunde jag inte ha pratat sig igenom denna konflikt utan att använda nävarna? Nej, i detta fall gjorde det inte det. Tyvärr.
Ingen hade varit gladare än jag om denna eftermiddag hade varit precis som vanligt. Att inte vardagsrummet hade förvandlats till en ofrivillig brottnings/boxningsarena. Att inte grannarna på gatan behövt höra alla fula ord som jag skrek i affekt. Några av de grövsta ord jag någonsin fått över läpparna. De fasansfulla orden bara sprutade så lätt och ledigt ut genom munnen denna förfärliga eftermiddag.
Jag rodnar nu bara jag tänker på det.
Jag önskar jag inte hade behövt ta i så mycket. Att jag inte hade behövt bli så arg. Men nu är det så. Det kan jag inte ändra på. Om sanningen ska fram så fanns det inget alternativ. Jag var tvungen att kämpa med alla krafter jag hade. Jag var dessutom tvungen att vinna.
Annars hade sofforna i vardagsrummet stått helt utan sina nytvättade överdrag. Det hade sett förfärligt ut. Det hade inte gått att sitta i dem alls. Soffkuddarna utan överdrag har en yta som tilläggsisolering. Det hade inte blivit bekvämt. Köpa nya soffor bara för att de vi har råkat bli lite smutsiga är ju alldeles på tok…
Det är ju tvättbart överdrag på sofforna. Och tvättbart var det. Det gick hur bra som helst att ta av och tvätta.
Men att sedan få på en nytvättad soffklädsel. Nästan omöjligt. Började att dra lite försiktigt i tyget. Funderade på vilka kuddar som skulle passa i vilka överdrag igen. Efter tvätten så verkade all klädsel höra till en liten mini-kini-soffa. De passade inte alls. Hade de krympt? Eller hade sofforna i glädjen att bli av med kläderna bara svällt upp och blivit större medan klädseln tvättades?
Nej då, till slut passade allt. Efter en kamp på liv och död. När jag hade förvandlats till en skogstokig wrestling-kvinna, som flåsande fick ta nacksving på stora sittplymåerna för att pressa in dem i sina överdrag. Fyllningen i de små sidokuddarna var tvungen att boxas in samtidigt som dragkedjan på kuddvaret envist rev sig in i händerna. Fick krypa före in i stora ryggkuddarnas överdrag för att visa var hörnen skulle vara. Ändå trilskades de och satte sig bestämt på tvären och ville varken ta sig in eller ut. Snubblade över en kudde och slog huvudet i armstödet… Det var där någonstans tålamodet tog slut… Suck. Tvättbart sofföverdrag kanske… men det borde stå att det ska sättas tillbaka av Hulken efteråt. Eller en varning: Kan endast sättas på efter tvätt med risk för att förlora ditt eget liv. Eller värdighet…
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
