Vad ska man bli när man blir stor?
25 november 2010
Jag ville jobba med så många olika saker när jag var liten. Jag ville bli skådespelare, arkeolog, frisör, sminkös och maskör, författare, dockmakare, polis, detektiv och konstnär bland annat. Av de yrkena har jag varit professionell som skådespelare, men utfört flera av dessa önskeyrken som glad amatör. Med professionell menar jag att man får betalt för utfört yrke och med amatör att man älskar det man gör. Att ordet amatör ibland förknippas med någon som är okunnig är inte alls sanningen. Många stora konstnärer har jag mött inom massor av olika områden, men de har valt att försörja sig på något annat.
Polis vet jag inte riktigt varför jag ville bli. Jag vet inte ens var det kom ifrån, för jag var riktigt konflikträdd när jag var liten. Dessutom var jag paniskt rädd för människor i uniform. Det spelade ingen roll om det var en polis jag såg, väktare eller en flygvärdinna så skrämde uniformen mig. Jag tänkte på krig och soldater direkt och fick svårt att andas. Flyglarmet som testas första måndagen varje månad gav mig panik var gång det ljöd. Det var som ropet från avgrunden. Signalen om undergång trodde jag. Jag gömde mig darrande i närmsta buskage om jag var på väg hem från skolan. Tryckte mig mot marken och höll händerna för öronen, samtidigt som jag febrilt önskade att familjen skulle vara levande när jag kom hem igen. När larmet slutat att ljuda sprang jag hem och var lika förvånad varje gång att ingen ens nämnde att det varit stor fara på gång alldeles nyss. Jag själv vågade aldrig fråga varför ingen reagerade utan var bara så tacksam att det var över så jag tog aldrig upp det. Det var först flera år senare som jag fick förklarat för mig att larmet bara var en övning. Trots rädslan för uniformer, vapen och krig var ändå en önskedröm att bli polis…?
Jag kanske drogs till någon form av ordning som man kan tänka sig att det finns på ett poliskontor. Eller om jag drogs till att känna mig myndig och ha auktoritet och spankulera runt i staden som ”Kljng” och ”Klang”, poliserna i Pippi Långstrump gör. Eller hade kanske en vilja att hjälpa människor i nöd? Hur som helst, polis blev jag inte.
Men som sagt, teater har jag arbetat med och gör fortfarande och med skrivande. Flera av barndomens önskeyrken står fortfarande på önskelistan. Tänk att få vara konstnär och bara måla tavlor hela dagarna. Det vore en dröm att få ställa ut sina alster på stora gallerier och få en massa besökare och köpare till utställningarna.
Måste nu leta fram mina gamla penslar igen och börja teckna och måla igen. Det är ju så fantastiskt kul och underbart skönt att utföra! Vill man arbeta med något så måste man ju göra det väl och då är det bara träning som gäller. Så då är det ju bara att måla på nu. Sedan behövs nog lite skicklighet. Och tur. Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle spelar stor roll. Mod. Envishet. Och tålamod. Och lust. Jag tror att jag har allt det, så om några år kanske jag är professionell konstnär i bildkonst… man vet aldrig… det är bara att önska och sedan göra vad som krävs för att nå dit.
Det gäller alla yrken. Jag har funderat på präst också. Eller att ha ett litet café. Eller vara slottsfru och driva hotell i ett enormt slott med en massa spöken. En tonåring jag träffade häromdagen sa: - Vad jag vill jobba med? Jag vill bli Hollywood-fru så klart! Det är skönt att drömmarna inte behöver ta slut bara för att man blir äldre. Man blir aldrig för gammal för att sluta undra vad man ska bli när man bli stor. Vad vill du bli?
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
