Lisas krönika 26 juni - 09
Sverige -Thailand, mer lika än man anar…
26 Juni 2009
– Det är så underbart i Thailand, utbrister en släkting som flyttat dit. God mat, härliga människor och det bästa är att det är samma väder året om.
– Samma väder året om… det har vi ju här i Sverige också. Svarar jag. Det var 10 grader plus och regn på julafton och det var 10 grader plus och regn på midsommarafton. Samma här alltså sommar som vinter. Och god mat och härliga människor…
Jag gillar korv med bröd, därför tycker jag att vi har god mat här i Sverige. Det blir en del korv med bröd… Jag kan planera jobb, ledighet, semestrar, framträdanden, födelsedagar, you name it. Men jag kan inte planera en viktig sak i det dagliga livet. Maten. Varje dag kommer frågan om mat upp som en överraskning. – Mamma, vad blir det för mat? – Ja just ja, vad ska vi äta idag?
Det är inte det att jag inte är hungrig, det är jag, ofta som en varg, redan när jag vaknar. Och tydligen äter jag mycket, det börjar synas på vågen. Men att få in matplanering som en daglig vana verkar vara något som min hjärna och kropp helt stöter ifrån sig. Vad kan det bero på? Ovilja att vara helt vuxen? Jag vet inte. Det är helt klart ett problem, men nu när jag är medveten om det kan det kanske bli en förändring.
Jag tycker som sagt om att äta mat, jag kan till och med tycka om att laga mat, gärna tillsammans med barnen. Men ändå kan jag inte få in det som rutin att tina köttfärs på morgonen till kvällens lasagne, eller ens komma ihåg att köpa köttfärs förrän klockan är 18.00 och maten ska ätas. Får barn skörbjugg av korv med bröd för ofta? Jag hoppas inte det. Men de reagerar som om de är allergiska mot just det.
– Ska vi ta korv med bröd idag? – Neeeej! Men mamma, inte igen…
Men de ser genast lek i detta tillfälle och utbrister i nästa andetag: - Jaaa, om vi gör en egen korvkiosk. – Okej, låt gå, mamma är hungrig…
Korv med bröd kanske inte är den roligaste maten man kan tänka sig. Men i sällskap med de mest kreativa festfixarna som mina barn verkat arta sig till blir även det en upplevelse. Vi bygger en korvkiosk av två stolar mot diskbänken medan korven kokar. En riktig korvkiosk har ett namn berättar sexåringen och förslår Zelias korvkiosk som förslag, samtidigt som hon noggrant skriver detta enastående namn på ett papper att hänga som skylt på korv-mojjen.
Efter ett smärre utbrott hos sjuåringen då hans namn inte finns med på skylten enas de om ett namn som de båda kan vara nöjda med. Lundins korvkiosk. En ny skylt skrivs och tejpas snabbt fast med plåster på stolarna.
Kiosken har en mycket arbetsvillig, serviceinriktad personal och när korven är varm och bröden likaså, sprutas det ketchup och senap som aldrig förr i detta kök.
Jag får äran att vara kund. – Vad får det lov att vara? – En korv, tack. – Varsågod! Smaklig måltid. Det blir 100 kr riksdaler. – 100 kronor? Det var dyr korv! Så mycket kan det inte kosta? Jo, bästa korven i världen som kokats av mästerkockarna Zelia och Frans Oscar kostar så mycket får jag höra. Men har jag skral kassa går det bra med en guldtia styck som de uttrycker det. Ja, det låter mer rimligt.
Visst blir detta en måltid som visst skulle vara värd flera 100 kronor (om mamman inte fått lov att pruta), med god mat, härliga människor och samma väder året om. Man kan säga att detta är precis som Thailand tänker jag nöjd när vi mumsar korv och tittar ut på sommarregnet.
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
