Hur har synen på insättning av MS-behandling förändrats?
Historiskt har MS-behandling startat efter två skov (sjukdomsattacker), då kliniskt definitiv MS-diagnos har ställts. Nya studier har legat till grund för att MS nu kan behandlas efter ett första skov, där undersökning med magnetkamera tyder på MS. Två bromsmediciner (beta-interferoner) är godkända för denna tidiga typ av behandling. Fråga din läkare om du vill veta mer.
Varför starta med MS-behandling tidigt?
Inflammationen i centrala nervsystemet kan pågå en tid utan några märkbara symtom visar sig. När ett första symtom, som kan sammanknippas med misstänkt MS, uppkommer kan sjukdomen redan funnits där under en tid. Då bör en utredning starta med provtagning och en magnetkameraundersökning. Detta för att se om det finns ytterligare tecken som kan tyda på MS.
Bromsmediciner dämpar inflammationen i centrala nervsystemet. Tidigt insatt behandling med godkända bromsmediciner kan sedan en tid ges efter första skovet, med syfte att bromsa sjukdomen så effektivt och tidigt som möjligt.
Vilka funktionsnedsättningar kan minskas på sikt med tidig behandling?
Det har gjorts flera studier1,2 som analyserat huruvida behandling med beta-interferon varannan dag kan ha effekt när det gäller fördröjning av funktionsnedsättningar. Dessa har visat att behandlingen på sikt fördröjer eller minskar påverkan på gångförmågan och de kognitiva funktionerna (t ex minne och koncentrationsförmåga).
Hur ser det ut med gångförmågan?
BENEFIT-studien1 har visat på vikten av tidig behandling av MS. Denna studie visar att tidig behandling med beta-interferon varannan dag hos patienter som fått sitt första MS-skov, minskar risken med hela 40% för utveckling av bestående nedsättning av gångförmågan under en treårsperiod. Det hela mättes med en funktionsskala (EDSS) och jämfördes med placebo (overksamt ämne). Detta är en stor nyhet som ingen annan bromsmedicinbehandling tidigare har visat hos denna patientgrupp.
Hur påverkas minnet och koncentrationen av tidig behandling?
En studie efter 16-års behandling med beta-interferon varannan dag2, visar att det finns ett tydligt samband mellan sjukdomsgraden tidigt i MS-förloppet och den kognitiva förmågan (till exempel koncentrationsförmåga och minne) i ett senare skede. Ju mer skada sjukdomen hunnit åstadkomma innan start av behandling, desto större är risken för både neurologiska och kognitiva handikapp senare under förloppet. Därför är det viktigt att tidigt påbörja behandling med effektiva bromsmediciner.
Men får verkligen alla MS-diagnos om de fått ett typiskt symtom?
Hur enskilda symtom kan komma att utvecklas är väldigt individuellt och ingen läkare kan förutspå vad som kommer att ske i det enskilda fallet.
I BENEFIT-studien3 analyserade man vad som skedde med de patienter som fick placebo (overksamt ämne) istället för aktiv behandling med beta-interferon varannan dag. Det visade sig att hela 85% av placebopatienterna fick ett andra skov under en tvåårsperiod och därmed diagnosen kliniskt definitiv MS enligt diagnoskriterier med magnetkameraundersökning (Mc Donalds kriterierna).
Eftersom nästan alla placebopatienterna i denna studie fick ett andra skov och därmed kliniskt definitiv MS-diagnos, så kunde man påvisa klara nackdelar för denna grupp jämfört med gruppen som fick direkt insatt behandling med beta-interferon varannan dag.
Man kan i detta fall säga att fördelarna med tidig aktiv behandling vid misstanke om MS efter ett första skov klart vägde tyngre än riskerna med eventuell överbehandling på patienter som kanske inte skulle få ett andra skov under tvåårsperioden.
Patienterna med aktiv behandling fick ett försprång som inte kunde hämtas in av placebogruppen, trots att placebopatienterna fick aktiv bromsmedicinering efter sitt andra skov.
Referenser
1. Kappos et al. Lancet 2007; 370: 389-97
2. D.W. Langdon et al., Cognition in the later stages of multiple sclerosis: cognitive results from the Betaferon 16-Year Long-Term Follow-up Study, 23rd Congress of the European Committee for Treatment and Research in Multiple Sclerosis, 2007
3. Kappos et al. Neurology 2006; 67:1242-1249
11-07-0437 SE
